Varför säger alla att jag är stark?
Men det kanske är för att jag inte visar mina känslor framför alla.
Jag är väldigt öppen med mina känslor och pratar gärna med kompisar och hoppas på stöd.
Just nu är det väldigt jobbigt. Speciellt hemma. Mamma och pappa ska ju separera. Det är inte själv splittringen mellan dom som är jobbig. Det är att dom små gnyr på varandra. Och spänningen finns där hela tiden. Det spelar ingen roll om dom faktiskt skrattar åt varandras skämt eller om vi har gäster och alla pratar med varnadra kan man fortfarande känna en konstig känsla i rummet.
Och graviditets hormoner är inte att leka med. Om någon ger mig någon kritik alls så bryter jag ihop. Kanske inte just i när dom säger det men på kvällen när jag ska sova. Det är klart det är svårt för andra att tänka på att inte säga något negativt alls till mig.
Och så mitt ''sista, stora problem'' är skolan, betyg etc. Jag kommer antagligen inte få dom poängen jag kunde fått om jag jobbat förra terminen. Och det tar kol på mig. Vad ska jag börja för gymnasie utbildning?!.. Och att bara vara i skolan är jobbigt ibland. Börjar nästan gråta jämt.
Jag vill inte kalla mig själv stark. Jag bara står ut för att jag måste.
jag förstår att du känner såhär. jag kan verkligen tänka mig att man inte känner sig stark. men jag tycker verkligen det. jag tycker du är så modig som behåller barnet! din pojkvän måste vara underbar om han stöttar dig såhär. jag är också 15 och tog ett gravtest ganska nyligen då vi trodde jag var gravid. och min pojkvän näst intill bröt ihop. det var det värsta någonsin, jag har aldrig känt mig så ensam. jag fick "vara stark" själv. det visade sig att jag inte var gravid då, men faktum är att det som hjälpte mig genom de veckorna då jag väntade på att ta testet var din blogg. jag läste om hur du hanterade det. kändes så mycket lättare. man blir inspirerad av att du klarar av detta. jag tycker förresten magen ser jättefin ut! stora kramar, och fortsätt med bloggen!
