Jag tänkte bara ta och berätta för er hur jag faktiskt känner.
Jag har aldrig gjort det. Och tänkte att ni kanske faktiskt vill veta hur jag mår och känner för det här?

Så här är det:
Vi tänkte nog inte på att jag faktiskt kunde bli gravid. Men sen blev min mens försenad. Och jag tänkte att jag kan ju lika gärna testa mig. Det kommer inte vara något. Men ändå var det något i mig som var anurlunda.
När barnmorskan sa orden ''Det är posetivt - Du är gravid Frida.'' När jag fick reda på att jag var gravid på UM så va jag i chock. Stor chock. Jag kunde knappt höra vad Barnmorskan sa. Jag och min pojkvän har månda gånger slarvat med kondom och inget har hänt. Och samma dag som jag testade mig skulle jag få P-piller.
Tankarna sprang runt i mitt huvud. Men på något konstigt sett ville jag le... Varför?
Det kan jag nog inte riktigt svara på. Kanske va det så spänande och en sto stor grej. Och lite häftigt.
Men jag var nästan 100% säker på att jag ville ha det så låg där inne och växte. Min pojkvän ville det samma.
Men han verkade inte tveka så mycket.
Jag har tänkt mycket på abort pga att jag inte vill bli ensam med barnet. Även om min mamma kommer finnas och restern av min släkt också. Så är det ju inte samma sak som att dela det med den man älskar.
Men jag kan bara inte ta bort det, det går inte. Jag älskar min lille unge. Den har gjort s mycket för mig. Jag kanske missar fester, men vad gör det? Jag får ju inte dricka nu ändå. Det är ju mot lagen. så varför kan jag inte vänta. Och tro mig. Jag har festat JÄVLIGT mycket. Jag vet hur det är. Jag behöver inte testa mer. Jag har slutat röka. Och det är ju jätte bra! Jag försökte, men kunde/ville inte.
Så här känner jag för mitt barn nu. Ja, det är ju nästan att barn. Ett barn som simmar runt i min mage och inte är så stor ännu. Men ändå. Den har fingarar och hjärta och kropp. Och jag älskar det. Jag älskar att min lille sak. Och jag älskar min pojkvän för att han vill det här. Kanske nästan mer en mig?

MITT LIV ÄR FÖRÄNDRAT, MEN INTE PÅ ETT DÅLIGT SETT!

/f♥