Den 20 augusti 2008 började jag i 8B på oxledsskolan med Frida Carén som klasskompis. Det är svårt att beskriva för er som inte vet hur det va, men den tryggheten jag kände första dagen med mina nya kompisar på oxled va enorm. När jag träffade Frida denna dagen var hon en blyg och osäker tonåring. Det tog inte lång tid för mig och Frida att hitta varandra, för precis som hon, var jag osäker. Men tillsammans blev vi så jäkla starka. Med tiden växte våran vänskap sig starkare, också mitt förtroende för en bästa vän. Vi delade allting, hemligheter jag aldrig berättat för någon innan, skratt jag aldrig delat med någon innan. Varenda dag efter skolan följde jag med Frida hem. Det spelade ingen roll vad vi än gjorde, eller hur vi än mådde, vi skrattade alltid. Hennes familj blev också min familj.

En dag blev Frida tillsammans med Alexanders pappa. Och jag kunde inte mer än glädjas för henne. Frida var kär och lycklig. Dagar och veckor gick, och efter en tid så såg jag hur hon blev sårad. För er som inte känner mig så kan jag berätta att jag är en VÄLDIGT överbeskyddande vän. Och när frida var ledsen påverkade det mig på samma sätt. Jag reagerade mer än vad hon gjorde, jag skrek på fridas kille och berättade vilken idiot han va mot henne och att hon förtjänade bättre. Och detta fortsatte. Men Frida älskade sin pojkvän och hon va fast besluten om att hon älskade honom vad som än hände. Innerst inne tror jag aldrig att jag accepterade honom. Frida var min bästa vän. Hon var min klippa. Och jag såg hur hon blev mer och mer ostadig. Det satte vår vänskap på spel och till slut slutade vi… Vi slutade dela alla våra hemligheter, vi slutade skratta dom där underbara skratten med varandra, vi slutade följa med varandra hem efter skolan, och vi slutade vara bästa vänner.

Jag minns inte vilken dag, vilket datum, vilken tid. Jag minns att precis innan vintern fick jag ett telefon samtal på matte lektion, och på displayen stod det Frida. Och jag svarade. Fridas skakande röst berättade något om ungdomsmottagningen och är med barn. Jag rusade ut genom klassrummet och bad henne upprepa vad hon sa.

- Jag är med barn.

Månader gick och frida hade beslutat sig för att behålla hennes bebis. Alla fridas kompisar hade åsikter om hennes graviditet. Och mest jag, jag va mest negativ, jag trodde bara att hon skulle förstöra för sig själv. Frida växte sig starkare och visade mig sidor jag aldrig sett, också hennes pojkvän, och min syn på dom hade förändrats.

Idag är frida en underbar människa och också underbar mamma. Jag vet att jag gjorde fel under tiden hon va gravid, jag skulle vara mer stöttande. Och jag hoppas du förlåter mig för det. Jag har fortfarande inte träffat Alexander och det får mig att känna mig ännu värre.

Jag älskar dig frida och jag är så JÄVLA stolt över dig.

Jag önskar dig, Magnus och Alexander all lycka till i livet. Och hoppas vi ses snart, för fan vad jag saknar dig.

/ jennifer lindblad