depp
Orkar inte med att ha det såhär (har inget med alexander att göra)
Jag vet inte vart jag ska ta vägen..
Mitt hjärta slår jätte snabbt, jag skakar, får inte gråta, inte framför alexander eller min syster... Vart ska jag ta vägen?!
Jag hatar verkligen idioter som säger
"Det blir bättre" och sånt bullshit. För när man är depp så känns fan ingenting bra.
Men nu ska jag vara en idiot (ursäktar i förväg) och kommer säga att det blir bättre.
Kram, från världens idiot :)
Jag vet att vi inte känner varandra så bra..
men hade jag haft lägenhet själv så hade ni mer än gärna fått komma dit ett tag =)
Hamnar själv i sånahär "nedförsbackar".
Jag kan bli helt desperat i försöken att inte grina inför min dotter eller familjen.
Det är jobbigt nog ändå, liksom.
Som tur är går det oftast över.
Eller oftast och oftast..
Det går "som tur är" att pressa ner längst in i bakhuvet när man ser sitt barn le, skratta eller bara säga "Mamma!".
Det är dom stunderna jag har. Solskenet efter regnet.
Sen så kanske jag gråter på nätterna - när Sara-Li somnat. Om det behövs just då.
Synd bara att när jag gråter för intensivt, så spyr jag ^^'
Sara-Li har tom ärvt det av mej, ha.. inte så lustigt kanske.
Jätteobehagligt.
Förstår hur du känner, tjejen.
Inte exakt. Men hela hopplösheten.
Dendär känslan av att "Hur FAN ska jag klara dethär??????"
Fast jag kanske är helt ute och cyklar.
Kram.
Jag älskar verkligen att läsa din blogg :)
Man får faktiskt deppa och man ska inte känna att man inte får vara lite ledsen ibland. Det är ju faktiskt så som livet är. Så det är väl bara att gråta ut och känna dig kass och försöka hålla "färgen" inför Alex. Det är upp o nedgångar, var glad när du är glad, låt dig själv vara ledsen och deppig när du är det. Den enda som kan få dig ur deppet är faktiskt du själv. Det enklaste sättet att komma "upp igen" är nog att du tittar på Alex, det kan väl inte finnas något bättre än att ha honom hos dig. Och du, solen ska lysa hela helgen i hela landet, nåt positivt i alla fall :-) /Viktor
:-) Kan tänka mig att det är jobbigt när du inser att även han vet att inte allt är som det ska. Men, å andra sidan, slutar tårarna att rinna när han är där och fingrar så blir han säkert ganska trygg ändå. Det man gör när man är deppig är att göra saker mer komplicerade än vad de egentligen är, och så spekulerar man för mycket istället för att försöka fokusera på hur saker är egentligen. Deppighet är väl lite som när man blir kär, inte tusan sitter man och tänker "är det här så bra egentligen" (vissa kanske gör det....) man går på känsla. Samma sak när man är deppig, fast här hoppas jag ju att tiden man är deppig är kortare än den tid som man känner den första förälskelsen. Så, det är väl bara att sätta fart och deppa ordentligt (när han inte ser) så kanske det går över snabbare (retas litet med dig). Så sitt inte och knappa på datorn, ut i solen med er, släng er i sandlådan (eller vad man nu gör), gå på McDolands och skjut isbitar med sugröret på gamla tanter, gör något som ni inte brukar göra. Det ska bli spännande att se när vi får ett glatt inlägg från dig där du skriver nåt i stil med "va tusan deppade jag för det för, jag vet en hel hög med saker som jag kan bli ännu mer deppig över, fast i höst, då solen försvinner". Ja, nåt sånt, det låter säkert inte så vettigt...men vem har sagt att man måste vara vettig hela tiden? :-) Så, bort med tårarna (det fastnar säkert sand i dem annars) o ut i lådan med er! :-) /Viktor som sannolikt blir direkt olämplig som förälder :-)
Usch, jag hoppas verkligen det löser sig för dig! Är det något som hänt? T.ex. med Magnus eller med Alexander?
Kanske behöver du komma bort från allt ett tag, ladda tankar och energi. Skaffa en barnvakt och bara få vara tonåring för en stund.
Altl löser sig! Man måste kunna få vara deppig så att kan kan ta sig upp till toppen och må bra!
Du är en stark mamma och du lever för din son. Man tänerk alltid att man måste visa sig stark för sitt barn. Men ibland får allt brista. Ingen är perfekt! =)
